HÄRJEDALENS SKOGSBYGD

JAKT och FISKE

INNEHÅLL

 I ÄLGENS SPÅR
Älgen, ’skogarnas konung’, är verkligen majestätisk.  Att fälla en älg är en trofé för vilken jägare som helst, och i våra dagar är älgjaktspremiären på hösten är en stor begivenhet. Men det är ingenting nytt. Sedan urminnes tider har älgen och älgjakten haft utomordentligt stor betydelse för skogsbygdens människor.
 
Då inlandsisen smälte spred sig växter och djur snabbt norrut, och med bytesdjuren följde människan. I södra Norrland har det funnits människor i åtminstone 8 000 år.
Människorna följde älgstråken. Människa och älg väljer spontant samma vägar genom terrängen, och älgar trampar upp rejäla stigar. Människorna slog sig gärna ner längs sjöar och vattendrag, och där hade älgarna sina vintervisten.  Älgen var det vanligaste bytesdjuret. Det kan avläsas av de avgnagda ben som kastats intill stenåldersboplatser. Men älgen var inte främst eller enbart ett bytesdjur, utan en del av livet och människans tankevärld.
Under yngre stenåldern manifesteras älgens betydelse av alla de hällristningar och hällmålningar med i huvudsak älgmotiv, som finns i norra Skandinavien, Finland och nordvästra Ryssland.

FÅNGSTGROPSJAKT
Ungefär samtidigt som jordbruket började utvecklas i syd, började en ny jaktmetod utvecklas i norr; man grävde fångstgropar. Fångstgropar för älg och vildren är den absolut vanligaste fornlämningen i Norrland. Bara i Hogdalsbygden finns över 300 registrerade älggropar.
Bruket att använda älggropar spreds från norra Ryssland/ Sibirien till norra Finland och norra Skandinavien.  Utanför det området saknas fångstgropsanläggningar nästan helt. (De enkla varggroparna i södra Sverige är inte jämförbara.)
Fångstgropsjakten pågick i tusentals år. De första fångstgroparna anlades 3000- 4000 år f Kr och förbjöds inte förrän 1864. Av de daterade groparna är några få från stenåldern. Antalet ökar under bronsåldern. I Ängersjö är exempelvis en grop daterad till ca 1 700 f. Kr och en annan till 850 f. Kr. Under järnåldern och vikingatiden ökar antalet nyanlagda gropar stadigt. Därefter avtar nyanläggningarna successivt, men äldre gropar kunde återanvändas under långliga tider.
 
Älgar vandrar. På våren lämnar de stränderna och beger sig till högre belägna områden där mygg- och knottplågan är mindre. På hösten återvänder de till sjöarna och vattendragen där det är lättare att hitta vinterfoder. De vandrar inte så långt, kanske ett par, tre mil, och så länge de fritt kunde röra sig i markerna använde de samma stråk år efter år.
Förutsättningen för fångstgropsjakten var just älgarnas regelbundna höst- och vårvandringar. Det var tvärs över de stråken som groparna placerades. 
 
Med forntidens redskap var det inte så enkelt att anlägga fångstgropar. Det har beräknats, att två man behövde ett par, tre veckor för att iordningställa en grop.
En älggrop var 3 - 4½ m i diameter och 1 - 2 m djup. Groparna grävdes oftast i låga grusåsar för dräneringens skull, men måste därför stöttas med trästörar invändigt för att sidorna inte skulle rasa.
På botten fanns en ”sparkkista”, som höll sidvirket på plats och samtidigt gjorde det svårare för älgen att ta sig upp.  Åtminstone i vissa gropar placerades på botten ett spjut, som skulle träffa älgen i hjärtat då den huvudstupa störtade ner i gropen.
Gropen täcktes under jaktsäsongen med grenar och ris för att den inte skulle synas. 
 
Fler och fler gropar placerades tvärs över älgstråken, för att det skulle bli allt svårare för djuren att undvika fällorna. På vissa ställen anlades fångstgropssystem eller älggårdar. Där ligger groparna mycket tätt intill varandra, och mellan groparna byggdes spärrgärden, som tvingade älgen att ta vägen rakt över en grop. Genom att bygga ledverk i terrängen tvingades älgar på vandring ner mot gropar och älggårdar. Själva jakten bedrevs ofta som drevjakt. 
 
Att åldersbestämma fångstgropar är dyrt och komplicerat, och endast ett fåtal av de registrerade groparna är daterade. Fångstgropar är inga tidsmarkörer. Däremot ligger de alltid placerade i älgstråk. Oavsett ålder är det därför troligt att de ligger i terräng där älgjägare rört sig i årtusenden.
Upptrampade stigar blev snabbt en integrerad del av landskapet, och fungerade liksom åar, sjöar och berg som karta och kompass i terrängen. Groparnas läge ger därför en antydan om hur människor rörde sig i skogsbygden i äldre tid.
Det har dessutom visat sig att de jaktkollektiv eller jaktbolag som investerat i gropjakt, även kunde göra anspråk på betydande markområden i anslutning till groparna, och därigenom utöka sina jaktrevir. Fångstgroparnas läge ger alltså också en upplysning om vilka fångstmarker, som varit viktigast för jakten överhuvudtaget.

KOMMERSIELL JAKT OCH INTERNATIONELL HANDEL
Adam av Bremen skrev i sin krönika år 1070, att ”lika ivrigt som människan strävar efter evig salighet, strävar hon efter pälsverk”. Skinnvaror var högsta mode och utpräglade statussymboler. De tillskrevs också halvt magiska egenskaper. Skinnen ansågs överföra de levande djurens styrka, snabbhet, listighet osv till bäraren.
Och detta var ingenting nytt på Adam av Bremens tid. Redan under bronsåldern fanns norrländska skinnvaror på den internationella marknaden, och varuutbytet ökade successivt under järnåldern.
 
På vikingatiden omvandlades varuutbytet till regelrätt handel. Runt Östersjön etablerade sig ett internationellt handelsnätverk med stora marknadsplatser, bland annat Birka.
För vikingarna var skinnvaror oumbärliga bytesvaror både på äventyrliga långresor och mer lokala handelsresor. Både längs norska atlantkusten och längs södra Norrlands kust upprättades handelsstationer. Köpmännen längs norrlandskusten var i huvudsak svenskar, men den nordligaste handelsstationen på Långön i Ångermanland var samisk.
Hudar, horn, skinn och pälsverk från norra Skandinavien fick därmed avsättning på den internationella marknaden. Fångstgroparna för älg ökade i antal, och det byggdes allt fler fångstgropssystem. Även fångstgroparna för vildren ökade.  I och med att det fanns avsättning för hudar och horn, blev det också vanligare med tamrensbesättningar.
De flesta jägare var samer. Samerna var i hela Europa kända som skickliga jägare med förnämliga, konstfullt tillverkade pilbågar.Vid pälsdjursjakt använde de pilar med trubbig spets, för att inte skada de dyrbara skinnen.
Samerna kallades på vikingatiden för ”skridfinnar”, eftersom de kunde ’skrida’ på skidor. Skidor var också ett lån från den nordryska/sibiriska kulturkretsen. Medan övriga världen klev fram på snöskor i snöterräng, kunde samerna imponerande snabbt ta sig fram på sina skidor.
Jämtlands län har största antalet registrerade älggropar, och största anhopningen finns norr om Storsjön. Av de groparna är många från vikingatid och medeltid, alltså från relativt sen tid då Storsjöbygden redan hade svensk bebyggelse. Där tycks storbönderna ha grävt eller köpt in sig i fångstgropssystem, och bedrivit fångstgropsjakt som utmarksnäring.
 
Att både köpmän och jägare gjorde goda affärer, kan anas av de rika gravfynden i vikingatidens norrländska gravar. Gravfynd från bland annat ett samiskt gravfält i närheten av Funäsdalen, visar att den internationella handeln förgrenade sig ända in i de inre delarna av Norrland.
 
Älg- och renhudar och horn var eftertraktade, men än högre värderades pälsvaror.  Även levande rovfågelungar fångades och såldes som jaktfåglar till falkenerare på kontinenten.
I de norrländska skogarna fanns lo, lekatt, vessla, mård, iller, räv, ekorre, bäver, hare, utter, varg och björn.
Lodjur, och speciellt varieteten lokatt, tillhörde de allra dyrbaraste skinnen. Lekattens vita vinterpäls med den svarta svanstippen (hermelin) blev så småningom ett kungligt attribut.
Högt pris hade också viträv, svarträv och vinterpälsen av ekorre (gråverk). 40 ekorrskinn kallades ett ’timmer’, och användes tillsammans med mink som värdemätare på andra varor och ibland som direkt betalningsmedel.
Bävern var också ett eftertraktat byte med mångsidig användning Täckhåren hos bävern är styva och vattenfrånstötande, men om skinnet ruppas (täckhåren rycks bort) får man ett mjukt och vackert skinn som liknar mink. Den jagades också för bävergällets skull. Det är ett sekret som används som revirmarkering av bävern, men som haft medicinskt bruk hos människan.
Bävern har ett mörkt, magert kött med smak som påminner om fågel. Det var mycket populärt under den katolska tiden, eftersom bäverkött jämställdes med fisk, och fick ätas även under fastedagar då kött var förbjudet.
 
Pälsdjur, rovdjur och fågel har fångats i nät, snaror, saxar, fällor och giller, men det har inte lämnat spår efter sig på samma sätt som jakten på älg och ren.
Vi kan bara ana oss till omfattningen av den jakten.
En glimt av fångstens storlek ges i ett avtal från 1313 då hälsingesocknarna förband sig att betala skatt till ärkebiskopen i Uppsala. Inlandssocknarna skulle bland annat erlägga ett gott skinn per 40 fångade ekorrar (ett skinn/timmer; 100 per 4 000 skinn). För att kyrkan skulle få någon större glädje av det avtalet, måste alltså tusentals ekorrar fångas i hälsingeskogarna varje år.  I Novgorod, som hade Europas största skinnmarknad, såldes ekorrskinn i buntar på 100 eller 1000 skinn eller i tunnor med
12 000 skinn!

 EN DECIMERAD VILTSTAM
Efter digerdöden stagnerade skinnhandeln. Den utvecklingen var hur som helst oundviklig I Norrland, eftersom den ohämmade jakten hade decimerat viltbeståndet kraftigt. På Gustav Vasas tid var flera arter utrotningshotade. Kronan och kyrkan krävde fortfarande tionde på jakten, men utbytet var litet. 1560 betalade fyra landsköpmän i Hogdal sammanlagt bara 240 ekorrskinn i köpmanspenning (skatt). Gustav Vasa beklagade att lo och hermelin inte längre levererades.
Han var överhuvudtaget bekymrad över viltbeståndet. I februari 1551 skrev han till fogdar i Värmland, att han förstått att man där jagade älg i ”orättan tid” då djuren fortfarande var ”bördiga” (dräktiga). Kungen förbjöd den jakten på det skarpaste, och fogdarna hade ansvar för att förbudet åtlyddes.
Då och senare förekom också lokala förbud att jaga vissa arter.
 
Reglerna har inte alltid efterlevts, särskilt inte i skogsbygden där befolkningen knappast räknat tjuvjakt bland dödssynderna. Med det karga jordbruket behövdes jakt och fiske som ett komplement i mathållningen. På den tid då skatten betalades in natura var det också lättare att gömma jaktbyten än kalvar, säd och rovor. Exempelvis noterade en kyrkoherde på 1600-talet att sockenborna i stor utsträckning underlät att redovisa fällda älgar och björnar. I prästens tionde ingick ett lår från varje skjuten älg och björn, men det köttet gick alltså hans näsa förbi.
Viltet decimerades allt mer. I början av 1800-talet fanns älg bara på några få platser i Mellansverige, och vid 1800-talets mitt fanns högst ett par hundra rådjur i Sverige. På 1800-talet sköts den sista vildrenen. Då var också bävern helt utrotad, men återinfördes igen från Norge 1922.
Behovet av regleringar och aktiv viltvårdspolitik blev allt mer uppenbart. Under perioden 1825 -1835 var älgen fridlyst, och älgstammen ökade.  Men 1836 då det blev lovligt att jaga älg igen, blev jakten ännu intensivare och det förekom en förödande vinteravskjutning. Gustav Vasas förbud mot vinterjakt återuppstod, och jakttiden begränsades.
På 1930-talet började licensjakt förekomma, dvs myndigheterna bestämmer på förhand hur många djur som får skjutas under en jaktsäsong.

REGLERAD JAKT
I dagens Sverige är jakten hårt reglerad.
Allt vilt är fredat. Ingen jakt får bedrivas utan tillstånd för jakt på just den arten. Även fågelbon och fågelägg är fredade.
Vissa arter är fridlysta. Till de fridlysta arterna hör exempelvis ekorre, lekatt (hermelin), varg, örn och alla sorters ormar. Jaktsäsongen är begränsad. För varje art som får jagas finns fastslagna jakttider. Jakt får inte bedrivas från parningstiden till dess ungarna är stora nog att klara sig själva. Under den tiden får hundar inte släppas lösa. Jakttiden varierar mellan olika arter, men den mesta jakten äger rum på hösten.
Licensjakt på vissa arter. Licensjakt innebär att endast ett visst antal djur får skjutas inom ett visst område under jaktsäsongen. Jaktkvoten är beräknad efter viltstammens storlek i området. 2015 var i Jämtlands län jaktkvoten för lodjur 29 djur, för björn 74 djur och för älg ca 15 000 djur. 2018 hade kvoten för björn ökat till 100 djur. 2019 får bara 15 lodjur skjutas.
Skyddsjakt. Skyddsjakt kan förekomma då ett enstaka fridlyst djur utgör en risk för omgivningen. Vid skyddsjakt gäller inte jakttider eller fridlysning.
Jägarexamen krävs. För att få licens för jaktvapen krävs godkänd jägarexamen.
 
Naturvårdsverket det centrala organet inom viltvården. Var och en som jagar i Sverige måste köpa ett statligt jaktkort (á 300 kr/år 2016). Pengarna går till en fond för att främja viltvård av däggdjur och fåglar.
Förutsättningen för viltvård är kunskap om djurvärlden. För varje art pågår forskning om var och hur djuren lever, vad de äter, nativitet, livslängd, spridning osv.
 
Länsstyrelsen i varje län har det administrativa ansvaret för jakten inom länet. Den bestämmer jaktsäsongens längd och jaktkvoten vid licensjakt, ger tillstånd, registrerar fällda djur och tar ut ’fällavgifter’, dvs skatt på nedlagt djur. Länsstyrelsernas hemsida ger information
 
Viltvård och reglerad jakt ligger även i Svenska Jägareförbundets intresse. På deras hemsida finns fyllig information om vilt, jaktmetoder, jakthundar och jaktvapen.

DEN NUTIDA JAKTEN
Den moderna viltvårdspolitiken har givit resultat. Viltet ökar. Jakten ökar och idag har ca 300.000 personer i Sverige jägarexamen.
Men man jagar inte längre för vinnings skull, även om kött och skinn fortfarande har sitt värde. Jakten har blivit en hobby, som för de flesta kostar mer än vad den ger i ekonomiskt utbyte. Det medeltida regelverket att ingen får jaga på annans mark gäller fortfarande. I dag är all mark skiftad, och det är markägaren som har jakträtten. Vissa utnyttjar själva jakträtten. Andra, däribland statliga och privata skogsbolag, arrenderar ut den på olika villkor och för längre eller kortare tid. De som själva inte äger mark, måste få tillstånd av markägaren eller köpa in sig i ett jaktlag för att få jaga.
All storviltjakt sker i jaktlag. Jaktlagen måste ha en godkänd jaktledare, som bland annat skall se till att inga skadskjutna djur lämnas kvar efter jakten.

Älg
Den andra måndagen i september är en märkesdag i norra Sverige. Då är det nämligen älgjaktspremiär! Jaktsäsongen sträcker sig ända in i januari, men det är den första veckan som är hetast, för att inte säga helig. Åtskilliga jägare sparar semester till den veckan.
Älgstammens storlek är beroende av tillgången på föda och jaktens omfattning. Både björn och varg tar älg, men det påverkar inte älgstammen i stort.
Sedan mitten av 1900-talet har antalet älgar ökat betydligt. Det har samband med den storskaliga skogsavverkning som då började bedrivas. Älgarna livnär sig på örter, ris och blad från buskar och småträd, och på vintern mest av tall- och björkskott.  Kalhyggenas ris, sly och tall- och granplant gav ett enormt näringstillskott.
I samband med att antalet älgar ökat, har också jaktkvoterna blivit större, inte minst på grund av de skador de orsakar skogsbruket.  För närvarande skjuts ca 100 000 älgar per år i Sverige och ca 15 000 i Jämtlands län.
Jakten bedrivs främst som löshunds jakt. De hundraser som används är främst gråhund (norsk älghund) och jämtspets, men även andra hundraser förekommer.
Hunden släpps lös, och den söker efter älg genom vittring. Då den funnit en älg ger den ståndskall, monotont och ihållande. Den angriper inte älgen, utan försöker hålla den på plats tills jägaren hinner fram. I dag bär hundarna GPS, så att de är lätta att hitta. Medlemmarna i jaktlaget håller kontakt med mobiltelefoner.
Köttet fördelas på jaktlaget. Tidigare styckades djuret så rättvist som möjligt mellan jägarna. I dag auktioneras de olika styckningsdelarna ut inom jaktlaget, och pengarna fördelas lika. Mycket liten del av köttet kommer ut på allmänna marknaden.

Kronhjort och rådjur
Viss jakt förkommer på kronhjort och rådjur.  Kronhjorten är inte inhemsk i Norrland, men rymlingar från hägn har förökat sig och en viltstam har utvecklats bland annat i Hogdalsbygden.
Hjorten lever ungefär som älgen, men har förmåga att sparka upp snö på vintern för att komma åt markfloran. Det förkommer till och med att den sparkar sönder plasten i höbalar för att komma åt höet.
Även rådjur förekommer nära bebyggelse, men är betydligt mer sällsynt i norr än i södra Sverige. Till rådjurets fiender hör räv och lodjur. Under en period härjade rävskabb bland rävarna, och därmed ökade antalet rådjur. I dag har rävstammen återhämtat sig och även lodjursstammen har ökat, med färre rådjur som följd.

Rovdjuren - björn, varg, lodjur och järv- har sedan urminnes tider betraktats som människans ärkefiender och jagats skoningslöst. Rovdjuren var innan de fridlystes praktiskt taget utrotade i Sverige, och den fridlysningen har mött större motstånd än all annan viltvård. Tjuvjakt förekommer, trots att det är belagt med fängelsestraff. Fridlysningen har i varje fall lett till att rovdjursstammen ökat. 

Björn
Det verkliga storviltet i norrlandsskogarna är givetvis björnen, och en skjuten björn en verklig trofé.   Björnen var liksom övriga rovdjur praktiskt taget utrotade innan de fridlystes. Björn fanns bara på Sonfjället i Härjedalen, ett ställe i norra Jämtland och ett par ställen i Lappland. Björnstammen ökar relativt långsamt. En björnhona får ungar bara vart annat eller vart tredje år, och i allmänhet två eller tre ungar per kull. Ungarna kan stanna hos mamman i ett par år, och honan blir inte brunstig förrän ungarna lämnat henne.
Med reglerad jakt har björnstammen ändå ökat. Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansvar för att det finns mellan 500 och 800 björnar i länet. Det antalet har överskridits och därmed ökar licensjakten.
Björnar är allätare. Drygt hälften av kosten är vegetarisk. De äter rötter, blad och gräs, och på höstarna bär. Framförallt äter de blåbär, men verklighetens ’Mors lille Olle’ var en liten pojke som fått följa med i lingonskogen och bjöd en björn på lingon!
Den animaliska födan består av allt från älgkött till myror, maskar, larver och möss. Myror är en mycket viktig del i kosten. Myrstackar grävs ut ner på djupet, och kan till och med senare fungera som ide. En björn är stark nog att slå en älg, men tar mest döda och skadade älgar.
Björnar skyggar för människor. Det är sällsynt att skogsvandrare ser en björn ens om det finns björnspår och färsk spillning i området. Däremot är de inte rädda för bilar, och de som sett björn i naturen har oftast gjort det från bilfönster.

Varg
Av varg fanns bara några få individer på enstaka platser i Sverige då den fridlystes. Idag finns ca 300 vargar i landet. 2018 förekom viss licensjakt i några län i Svealand. 2019 är all licensjakt på varg slopad i Sverige. Däremot kommer viss skyddsjakt på varg att äga rum.
Vargarna lever i flockar på 8-10 djur. Flocken består av hona och hanne, årets kull och fjolårets kull. Vargar blir inte könsmogna förrän i två-årsåldern, och först då ger de sig av hemifrån som ”strövargar”. Om en hona på sin vandring stöter ihop med en hane, kan de eventuellt para sig och bilda en ny flock tillsammans.
Vargar är inga människoätare, och är knappast farlig för människan. Vargen river ren och får och framför allt älg.  Djurägare kan få ersättning för rivna djur, och de älgar som vargen river utgör bara en bråkdel av älgstammen. En vargflock beräknas riva ca 125 älgar under ett år på sitt revir. Det är inte många i förhållande till de 100 000 som fälls under älgjakten. Missnöjet är ändå stort. Att få ersättning är en byråkratisk apparat, och av djurägare krävs skyddsstängsel och vakthållning. För de älgjägare som råkar ha en varglya på sitt jaktrevir blir utbytet klent.
Att vargfrågan blivit så infekterad beror dock knappast på vargen i sig. Det är trots allt ytterst få människor som överhuvud taget kommer i kontakt med varg. Den är snarare uttryck för ett pyrande missnöje över centrala beslut som fattas utan lokal förankring

Lodjur
Lodjur håller till i trädkronor. De lever till stor del av småvilt, men kan också riva större djur som ren, får och rådjur.
Stammen har ökat, och det beräknas nu finnas närmare 2 000 lodjur i Sverige. Jaktkvoten ökar, och uppgick 2018 till 33 djur Jämtlands län. Lodjur är emellertid ett extremt svårfångat byte. 2015 gavs tillstånd att skjuta 19 djur i länet. Jakttiden varade ända in i januari, men först sista dagen av jaktperioden sköts det nittonde djuret.

Fågel och småvilt
Det skjuts en del orre, tjäder och skogshare i skogsbygden, främst av jägare som jagar i egen skog. Samma jägare skjuter eventuellt också räv, eftersom räven till stor del lever av just fågel och småvilt.

Bäver
Idag är bäverjakt tämligen sällsynt och bävern sprider sig snabbt – och synligt. Bävern är vår största gnagare, och påminner om människan i sitt sätt att för eget behov omskapa naturen. Den lever i vattendrag med skog på stränderna, och fäller med tänderna hela träd. Stockar används till att bygga hyddor under vatten. Under vintern vistas den under isen, och lever mest av bark och småträd som fällts och lagrats under sommaren. Under sommaren livnär den sig helst på färska skott och växtdelar. Den dämmer då också upp vattendrag, så att det bildas sumpmarker med ett rikt smörgårdsbord av ätliga växter.
I dag är det kanske vanligare med fotosafari än bäverjakt. Under en enda kanotfärd på Hoan sågs sju bävrar. Att skjuta bäver är desto svårare. Den är lättast att skjuta precis vid islossningen, och bäver hör till de få djur som får skjutas på våren. Bäver skjuts främst av markägare, som fått problem med deras dammbyggen.

Fiske förr och nu

KÖPEFISKEN
På medeltiden ökade efterfrågan på fisk.
Allteftersom nya köpstäder grundades i Mellansverige blev allt fler människor beroende av att köpa livsmedel och fisk utgjorde en viktig del av kosten. Under den katolska tiden ökade också fiskkonsumtionen de fastedagar då det var förbjudet att äta kött; och fastedagarna var många i den katolska kyrkokalendern!
Fisk blev en marknadsvara. Under den isfria delen av året kom skepp söderifrån till de fiskmarknader, som hölls längs hela norrlandskusten. Laxen i älvarna var mest eftertraktad, men det fiskades också annan fisk i skogsbygdens sjöar och vattendrag.  Vid kusten fiskades strömming.
I skogsbygden fanns då som nu abborre, gädda, harr, lake, mört, röding och öring. Tidigare fanns också ål. Däremot har det aldrig funnits lax i Ljusnan ovanför Laforsen. Forsen har en fallhöjd på 22 meter, och det är högre än en lax förmår hoppa.
Enligt sägnen skall det också en gång ha funnits braxen i Kyrksjön i Ytterhogdal, men det finns det inga belägg för.
 
Medeltida fiske påminner om den tidens älgjakt. Även fisket krävde speciella anläggningar. Genom att bygga ledverk i vattnet tvingades fisken in mot land där den fångades i exempelvis tinor, not, vrakhus eller ålkar.
En sådan anläggning kallades ett ”köpefiske” eller helt enkelt för ett ”fiske”. Fisken kunde liksom älggroparna köpas och säljas.
Fiskena låg ibland så tätt att de hindrade framkomligheten i vattendragen. I Hälsingelagen från början av 1300-talet stadgas, att där det går en segelled skall en tredjedel ”ute på djupet” vara obyggd. 
 
I övrigt gällde att ”Den äger vatten som äger land, om det icke med köp är undantaget”. I sund och nor som inte utgjorde allmän farled ägde markägarna på båda sidor hälften var av vattenrätten. Precis som det var straffbart att jaga i annans skog, var det straffbart att göra intrång i annans fiskevatten.  Enligt en sägen så var Ytterhogdal ursprungligen en fäbod- och fiskeplats som ägdes av ljusdalsbor. Det finns inga bevis för att det förhöll sig så, men rent faktiskt förekom det att fäbodar lades åtta-tio mil hemifrån. En teori är att fäboden användes för att markera revir. Regeln att ”den äger vatten som äger land” kan ha fört med sig att vissa skaffade sig fiskerätt med hjälp av strandnära fäbodar.
 
Även i Hogdalsbygden handlades med ”fisken”. Bevarade köpehandlingar visar att bröderna Gunbjörn och Kettil Tryggesson från Ytterhogdal köpte ett fiske i Ljungan 1412. 1420 köpte Halvar i Fåssjö fiskevatten i Grundviken och Märviken i Havern. 1490 köpte ytterligare ett syskonpar från Ytterhogdal, Rolf och Olov Tryggesson, ett fiske i Ljungan. Troligen var det möjligheten till laxfiske i Ljungan som lockade hogdalingarna.  Det var fyra-fem mil mellan Ytterhogdal och fiskena i Ljungan, men det var säkert inte onormalt i fiskesammanhang. Enligt sägnen skulle fiskare från Torp (Torpshammar) och Ljusdal haft fisken i Minne vid Haverns sydspets, och för dem skulle resvägen varit åtta-tio mil. Om sägnen är sann vet vi inte, men i varje fall inte orimlig. Ljusdalsbor ägde fiskevatten i Ljusnan vid Aspan ända fram till mitten av 1800-talet.

“... EJ NOG TILL HUSBEHOV:”
Fiskevattnen dammsögs praktiskt taget på fisk, och följden blev att tillgången successivt minskade.
Inlandet tycks ha varit särskilt hårt drabbad av rovfisket. I Ytterhogdal fick två bönder som fiskade med nät i Kyrksjön betala ett lispund (8,5 kg) torkad abborre i arrende till kronan 1560. I övrigt levererade bönderna ingen som helst fisk till kronan. Kronan själv ägde ett ”ålekar” i  Fåssjö, och det gav år 1560 ca 30 kg ål. Det kan jämföras med att det totalt från fögderiet levererades 85 tunnor salt ål och 780 kg torkad ål.
I sockenbeskrivningen från 1790 omtalas samma fiskarter som finns idag, men att det inte ens fanns fisk ”nog till husbehov”. Där sägs också att det i socknen fanns två taxerade fisken, men ”aldrig har därifrån erhållits någon tionde i fisk”.
Den uppgiften bekräftas av att härjedalingarna på 1600- och 1700-talet främst bytte till sig torrfisk och saltsill i Norge för sitt smide. Bland de produkter som skogsbönderna bytte till sig på Färila marknad hörde surströmming.
 
Det rådde konkurrens och uppstod konflikter på fiskeplatserna, och klimatet hårdnade troligtvis ju sämre fångster man fick. I efterhand skapades myter, som skulle förklara varför fisken försvann.
En variant lyder:
”I förra tider skall mycken braxen ha funnits i Kyrksjön. Särskilt säges han ha fångats i myckenhet mellan östra och västra sjön, varest för fisket en rad pålar varit nedslagna. En gång voro där tre ljusdalingar på fiske; två av dem fiskade i lag, men den tredje för sig själv. Denne fick ensam mera än de båda andra tillhopa, vilket så förtröto dessa, att de slog ihjäl honom. Sedan dess har all braxen varit försvunnen ur sjön.”
 
Detta är i själva verket en vandringssägen. I en version ägde det katastrofala mordet rum i Minne vid Haverns sydspets. Där samlades fiskare från Medelpad och Hälsingland på grund av att mängder av sik lekte där.  I en konflikt om fisket blev en man från Ljusdal (alternativt Torp) ihjälslagen – varpå siken försvann.  Sägnen återfinns också i Jämtland, och där finns tingshandlingar som visar att det också i verkliga livet förekom tvister och osämja på fiskeplatserna.
Myter lever sitt eget liv genom seklerna, och en variant dök upp i Överhogdal på 1900-talet. I början av århundradet lär så mycket sik ha lekt i Kuttingåns mynning i Lången, att den kunde ösas upp med håv. Vid lektid letade sig mycket manfolk upp till oset. Ett år började emellertid några dra not i ån ovanför oset, och tog på så sätt all fisken. Efter ett praktgräl mellan notdragarna och ”hävarna” har ingen sik synts till vid Kuttingån.
 
Norrlandsfisket var dock fortfarande viktigt På Gustav Vasas tid, och en stor del av skatten betalades i fisk. Vid kusten beskattades id- och strömmingsfångsten, och från inlandet kom lax, gädda, abborre och mört, men ädelfisken tycks ha försvunnit. Den enda ädelfisk som finns noterad i de kungliga räkenskaperna är lax.
Fisk levererades också från fiskeverk som ägdes av kronan. Dit hörde hälften av laxfisket och allt ålfiske. Det kungliga fisket sköttes av män som anställdes av fogden i fögderiet.  Fisken till kronan levererades torkad eller saltad. En del ål och de finaste laxarna saltades och röktes.
Den saltade fisken saltades rejält! Först torrsaltades den, och till tre tunnor fisk åtgick en tunna salt. Därefter lades fisken i saltlake.
I Norrland hade det inte varit vanligt att salta in mat. Fisken torkades, röktes eller syrades/gravades.
Exempel på gravning är surströmming, men på medeltiden gravades alltså också sik, torsk etc. På Gustav Vasas tid gravade en del bönder också den fisk som skulle betalas i skatt. Men kungen var ingen surströmmingsälskare, och skrev i ett ampert brev 1542: ” … vi och andre gode män, som mycken salt fisk till våra slott och gårdar behöva, bekomma icke annat för våra penningar än sur och fördärvad fisk.”

FISKET OCH INDUSTRIINTRESSEN
Fisket var också fortsättningsvis betydelsefullt; speciellt laxfisket i älvarna. Så småningom togs även mycket större hänsyn till fortplantning och möjligheterna att öka fiskbeståndet.
Redan 1753, långt före skogsbolagens tid, försökte hogdalsbönder flotta timmer till Lottefors sågkvarn (vattensåg) i Ljusnan. Försöket blev ingen framgång, eftersom alltför mycket timmer skadades eller blev liggande på stränderna. Ett skäl till misslyckandet var att det vid den tidpunkten var förbjudet att flotta vid högvatten, eftersom det var fiskens lektid. 
 
För skogsbolagen var det emellertid en överlevnadsfråga att effektivt kunna transportera timmer till de nya ångsågarna vid kusten. I den kalkylen vägde fisket lätt. Under flottningsepoken från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet ägde flottningen framför allt rum just på våren vid högvatten då fisken leker. Då rensades också vattendragen på vassruggar, stenskravel och andra gömslen där fisken höll till. 
 
Flottningen innebar tveklöst ett avbräck för fisket. Då flottningen ersattes av biltrafik i mitten av 1900-talet, hade sportfiskarna blivit fler och utgjorde en starkare påtryckningsgrupp. Det gavs då statliga direktiv om att vattendragen så långt som möjligt skulle återställas i ursprungligt skick. Miltals av stenkistor och oräkneligt antal stenkar revs längs de gamla flottlederna.
Samtidigt började den storskaliga vattenkraftsutbyggnaden. I Ljusnan finns idag totalt 22 kraftverk. Även det utgör ett avbräck för fisket, även om de kraftbolag som driver vattenkraftverk är skyldiga att odla fisk för att kompensera för lekplatser som förstörts genom älvreglering. Kraftverkens vattenmagasin bildar stora konstgjorda sjöar i skogsbygden, men i dem finns relativt litet fisk. Medan övergödda vatten är ett problem på många håll, är vattenmagasinen alltför näringsfattiga.

NUTIDA FRITIDSFISKE
I skogsbygden finns sjöar och tjärnar, älvar, åar och bäckar med mer eller mindre god tillgång på fisk. Överallt finns gädda och abborre och i mindre utsträckning öring, röding, sik och harr. 
Fiske har idag blivit ett stort fritidsintresse. Det beräknas att ca 1,6 miljoner svenskar ägnar sig åt fritidsfiske varje år. Liksom jakten har det blivit en hobby som i allmänhet kostar mer än värdet av fångsten. 
 
Nu som förr är det markägaren som har vattenrätten. Markägarna kan vara enskilda fastigheter, skifteslag och privata eller statliga skogsbolag. Det kan alltså finnas flera ägare till fisket i en viss sjö eller å. Den gällande fiskelagstiftningen kräver samtidigt fiskevård av ägarna, vilket kan vara svårt med det delade ansvaret.
Genom en lag från 1981 har det blivit möjligt för ägarna att bilda Fiskevårdsområden (FVO) omfattande ett visst geografiskt område. Varje FVO förvaltas av en fiskevårdsförening. Vem som helst har rätt att fiska inom ett fiskevårdsområde, men allt fiske kräver fiskekort, och de regler som gäller inom FVO måste följas.
I vissa vatten får man exempelvis enbart fiska med handredskap  - metspö, kastspö, spinnspö, haspelspö, flugspö eller pimpelspö. I andra är det inte tillåtet att fiska från båt. Fiskare måste respektera att vissa vatten är fredade för fiske under kortare eller längre period.
 
Fiskekorten ger föreningarna en inkomst, som används dels till att förbättra fiskbeståndet och dels stimulera sportfisket – ju fler fiskekort som säljs, desto större resurser till fiskevården. Fiskevårdsföreningarnas intresse sammanfaller därmed med turistnäringens.
 
Fiskevårdsföreningarna slår vakt om det naturliga fiskbeståndet. Ängersjö FVO har exempelvis i många år bedrivit biotopvård i bäckar och åar för att förbättra miljö och lekmöjligheter för den inhemska öringsstammen.
Samtidigt utplanteras fisk som odlats i odlingskassar, för att öka sportfiskarnas intresse. Främst utplanteras röding och öring, men i viss utsträckning även regnbåge. Regnbåge är inte inhemsk i Sverige utan importerad från Kanada, men trivs utmärkt i norrländska vatten. Inplanteringen av regnbåge har alltså givit sportfiskarna ett större utbud ädelfisk. Den blir också större än röding och öring och exemplar på över tre kilo har fångats. Utplantering måste godkännas av Länsstyrelsen. Den odlade fisken skall planteras ut i sin naturliga miljö, och får inte skada befintliga fiskarter. 
 
Den utplanterade fisken behöver viss tid för att acklimatisera sig, och då är allt fiske förbjudet. Fiskepremiären blir därför en stor händelse, som lockar fritidsfiskare från långt håll.
Sportfiskare lockas också av fisketävlingar, inte minst pimpeltävlingar på vintern.
Vatten med utplanterad fisk är fiskrikare, och drar därför flest besökare. Där är också fiskekorten dyrare än i andra vatten, och antalet fiskar som får fångas är begränsat.
Det ökande intresset för sportfiske ställer i sin tur krav på bättre framkomlighet, rastplatser och vindskydd. Handikappsanpassade fiskeplatser blir allt vanligare. 

Jakten under 8000 år

Källor

Tillbaka till toppen på sidan

Fångstgrop.

Glada älgjägare  fördelar köttet.

De tre vise männen har alla  pälsbrämade dräkter, men med olika status. Den främste bär konungsligt hermelin, den andre lodjur och den tredje “vanlig” mård eller ruppad bäver.
Målning på altarskåp från 1400-talet. Foto Gunnel Jansson ATA
 

Ekorre. Foto: www.fotoakuten.se

Mink.Foto: www.fotoakuten.se

Foto: www.fotoakuten.se

Foto: www.fotoakuten.se

Foto: www.fotoakuten.se

Linån i Överhogdal uppdämd av bäver.
(Klicka på bild för större version)

Gädda

Abborre

Harr

Lake

Röding

Sik

Insjö-öring

Pilspets från Vikingatiden

Jakt bedrevs även med pil och båge. Pilspetsen var monterad på ett träskaft försett med styrfjädrar. Speciellt samerna var kända för sina konstfärdigt tillverkade bågar och pilar.

Älgar på vandring

Bäver fångas i nät. Olaus Magnus.
Det fanns ett otal sätt att fånga pälsdjur på, alla mer eller mindre plågsamma för djuren. Det viktiga var att de dyrbara skinnen inte skadades.

Hetsjakt på älg på skarsnö.
Teckning: Lars-Ola Norén

Tjuvjakt.
Olja Bruno Liljefors

Naturvårdsverkets logotyp

Naturvårdsverkets vapen

Teckning:Olaus Magnus

Fiskhandel. Teckning: Olaus Magnus

Torkad rökt och saltad fisk var eftertraktat söderut; däremot inte gravad fisk.

“”bara sur och rutten fisk”

En sorglig syn att skåda - torrlagd sträcka av Ljusnan pga  kraftverksbygge som dessutom även fördärvat fisket.

Nutidens jägare med gråhund. Hunden har ett halsband med gps-sändare.och jägaren har en app i sin mobil-telefon med en karta som gör att han kan se var hunden befinner sig. 

Kronhjort

Rådjur

Tjäder

Orre

Vinterfiskare